Dagens Nyheter – 12 november 1869, sida 1

ha fortfarit härmed, glimmade klara tårar i hennes ögom och rullade ohejdadt utför kinderna. :Hon: satte ned ljuset på byrån och sjönk tillbaka mot en stol. .— Ja, det är sannt, mumlade hon. för sig sjelf, jag är mycket ful — så ful, att tngen skall se åt mig — så ful att; måhända pappa och mamma med smärta och afsky skola. vända gig från mig. Min. Gudb Min Gud! Det är då för. att ersätta. denna fulhet med något, som min far velat göra mig till ett musikaliskt vidunder? — — Stackars pappal-Du dir då, så fattig. — Vi:äro då alla så fattiga nu; att min far skall köra: plogen, min ror: vara köksa, jag hennes hjelpreda och syskonen få ingenting lära — aldrig gå i skola — aldrig,.spela — pianot skall. kanske säljas. :. -.. N Marthas tårar runno allt stridare och stridare . och -voro nära att. öfverväldiga henne... De nyheter, som denna afton träffat hennes öron, föllo alltför tungt på hennes oerfarna sinne, och med ungdomens vanliga öfverdrift. hade -honuppfattat de Ord,: händelsen kommit henne att åhöra; men öfyergångarne äro snabba i det unga sinnet, och efter-en stund lyfte Martha åter upp: sitt hufvud. : — Om; pappa och mamma kunna bära fattigdomer, så kan väl, jag det äfven — hvad gör -det egentligen mig om jag är fattig eller rik — ingen rikedom i verlden WILHELM WILNER, i 6.