Dagens Nyheter – 11 november 1869, sida 1

Fjerde kapitlet. När oskulden sgofver små englar gå vakt. Vaggvisa. Sedan Rudolf och Maria passerat genom matsalen, utan att märka det någon ännu var derinne, smög denna någon med tysta steg öfver det mörka rummet och inträdde i ett litet afiångt, otrefligt rum, mera likt en garderob än ett gofrum. Ett nära utbrunnet taljljus stod på ett omåladt bord bredvid en liten hvit sparlakanssäng, der ett englaskönt barn låg försänkt i oskuldens lugna och djupa sömn. På något afstånd från den lilla sängen gyntes en något större, och dessa tillika med en rödbrun furubyrå med fällspegel på, jemte två trädstolar, utgjorde rummets hela möblering. Då Martha inträdde i detta hennes och hennes lilla systers allraheligaste, var hennes första tanke att förvissa sig om lilla Amelie sof, den andra att taga ljuset och gå fram till spegeln. Hon höjde sig på tåspetsarne för att komma honom så nära som möjligt och höll ljuset tätt invid sitt ansigte, än på den ena sidan, än på den andra, än högre än lägre, liksom hon velat särskildt belysa och granska hvarje parti i sitt ansigte. Efter att ett par minuter