Dagens Nyheter – 11 november 1869, sida 1

Jag tvekar icke att meddela er mina bekymmer och bedja er om möjligt hbjelpa mig att uppmuntra Rudolf. Han äflas att se allt från dess mörkaste sida och kan icke tänka sig någon framtid för våra barn. Sätter Martha sig vid pianot, så i stället. att glädja sig som förr öfver hennes musik, suckar han öfver att han icke mer kan få utbilda den för de förnämsta mästare. Kommer Amelie glad och yr till honom och försöker: framlocka ett leende på hans läppar, glänser i stället en tår i hans ögon. Ber Gustaf honom om förklaring öfver något, svarar han: Du behöfver ej hänga öfver boken — du behöfver ingenting förstå, ty ditt framtida öde blir att tjena som dräng — lär dig derför köra oxarne. Ack, detta är så bittert, så bittert, och allt kunde vara och blifva så mycket bättre om Rudolf ville lära Gustaf hvad han sjelf kan och jag sammaledes med flickorna, och för resten lära dem förstå, att fattigdomen är ingen skam och att det är en stor heder att arbeta sig ur den. — Ja, det tror jag rasande väl, om hvar och en gjorde hvad han borde här i verlden; men var vid godt mod — vi skola göra hvad vi kunna och hoppas det bästa. Rudolf — —men stopp, der är han, det gick i förstugdörren. — Ja, det är han! — utropade Maria och skyndade ut med ljus, och denna gång WILHELM WILNER N 5.