Dagens Nyheter – 10 november 1869, sida 2

påminna mig om alla de obehagliga känslor jag erfor, då Rudolf, strålande af lycka och stolthet, anmodade mig att stå fadder åt hans första barn. Jag var den tiden ett tjugotvå-årigt brushufvud och funderade på att skjuta mig för pannan i stället att hörsamma kallelsen; men som jag icke hade hopp att dermed störa de unga föräldrarnes lycka, så lugnade jag mig ock beslöt att blifva läkare för att få tillfälle öfva mitt mordbegär på andra och dermed har jag hållit ut så der temligen. — Att vara god och menniskovänlig, en välsignelse för alla edra patienter — det har ni verkligen hållit ut med ända hittills, och att vara Rudolfs bästa vän och säkraste stöd likaledes — ädle — — — Nej, för tusan, smickra mig ej — det tål jag icke vid af er, fru Maria, och låt oss hålla oss vid ögonblicket. Hvad kan det vara som fattas Rudolf? — Ja, hvad kan det vara? Ni vet, att allt sedan hans aflärer kommo på obestånd och vi nödgades sälja egendomen deruppe i Södermanland och flytta hit, har hans lynne varit grufligt dystert, och han har ej ak vänja sig vid vår iråkade fattigdom och — — Åbja, det kan man begripa; det är ej så lätt att vänja sig vid följderna af sina dårskaper. Minnet af att hafva tanklöst förslösat sin hustrus förmögenhet och sina Ae