Dagens Nyheter – 9 november 1869, sida 2

0 fingrarna rakna och nästa sekund följer han vattenbågen och försvinner i den fradgande hvirfveln dernere. Just lagom, för att olyckan kunnat ske, anlände nu tvenne karlar med störar och yxor för att spärra vägen. De möttes af den hvita hästen, som vild rusade tillbaka den väg han kommit och stegrade sig i ny förfäran för den lykta, som den ene af arbetarne bar. De höra nödropet och skynda till stället — finna den sönderslagna Vagnen och ana resten af förhållandet. Den ene yttrade, i det han samlade tillhopa bitarne efter åkdonet: — Nok kom den som åkt i denne häringen qvickt in i evigheten alltid, det lofvar jag mej på. — Ja, bifogade den andre, det var väl då näckingen att det skulle hampa sig så att ingen va te hands säga te en om broa — men hör du, Ole, sir jag så stolligt eller står der inte en karl ve stora björka. — Han står rätt med armarne i kors som om ingenting hade händt. — — Så, nu sjappa han sin väg och försvann i buska. — Stå inte du och glo efter den der, utan låt oss raska på med, detta görat — det är rätt en kuslig qväll att vara ute i. Husbonden, du, han får allt betala att inte broa va lagad, det litar du dej på.