Dagens Nyheter – 9 november 1869, sida 2

Id uppkastade. Han tycktes finna ett slags förtviflad!njutning i att låta vinden piska sina kinder och de tungå regndropparne falla på sitt hufvud.: Han närmade sig gång på gång vattenfallet, stannade på klippans yttersta rand och; lyssnade till det döfyande bruset, i det han nästan hängde öfyer den svarta, gapande -afgrunden. Han. aflägsnade sig.Åter några steg,-men vände straxt tillbaka, liksom dragen dit. af en -oemotståndlig, makt. Återoch åter böjde han sig öfver djupet — ett. halft steg till .och han hadeförsvunnit -med-den hvirflande strömmen, som i hejdlös fart.störtade utför klippan — då i detsamma. ett barns stämma ropade i hans öra: t . -— Akta er, I ä inpå fallet och broa ä söndergången — ta inte ett steg till, för I dimper ii. — Fack för varningen, mitt barn — sade mannen, i liknöjd, ton, liksom :blott till hälften..medveten om hvad som föregick omkring honom; han tog dock mekaniskt efter en slant i sin ficka för att gifva den lille barfotingen. —-Så, släpp nu vackert 1niga rockskört och låt mig gå. Jag är väl bekant med trakten och skall nog veta ott akta mig, men är bron som går öfver ån. sönder, så borde här sättas upp nåsot stängsel, ty om någon. kommer körande i mörkret, kunde olycka ske..Gå du, min:..gosse, tillmjölmaren der borta och