Dagens Nyheter – 8 november 1869, sida 3

SIVAAVA VV RARVMEETöTr -o SPARAD på heden utanför byn, skadade två drängar och flera hästar. Vidare begaf han sig ned till ängen vid Beresina-fästet, der några hästar I betade. Här sårade han tio af dessa, och då herdarne skyndade till hjelp, kastade han sig öfver dem, sönderref hufvudet på den ene, handen på dea andre och likaledes halsen och öfverarmen på skogvaktaren Mankiewitz dotter, som vaktade den sednares häst. Vargen ilade derpå bort till byarne Chonytony och Makanynienta, ref der ihjäl ännu en qvinna, sårade hundar, menriskor och kreatur samt försvann inåt skogen. Allehanda har rätt, då det härvid gör den reflexionen: Under loppet. af några få timmar hade således vilddjaret dödat tro menniskor och mer elier mindre illa sårat trettioen personer, alla fullvuxna, samt femtiofyra kreatar. Detta är ju i och för sig förfärligt och blitver det ännu mera, då man. besinnar att efter allt utseende vargen varit angripen af rabies. Allehanda förtäljer vidare att vargen hade skum kring munnen och slokande svans. Blott vid anfall uppreste han den sednare och sprang på bakbenen. Det faller lätt i ögonen hur märkvärdigt detta är: att vargen icke sprang på bakbenen annat än vid anfall. — Huru starkt anloppet var bevisas deraf att han med ett enda bett uttog fem tänder på en ung bonde. Det är då mer än den skickligaste tandläkare skulle kunna göra på en ung bonde. Mycket misstänkt synes den omständigheten att vargen icke åt liken. En bonde fångade slutligen vargen, och det icke minst märkliga i denna förskräckliga historia är sättet, hvarpå bonden uträttade dotta storverk. Så här förtäljer Allehanda et: Plötsligt kände sig den ena bonden, en stor, stark man, gripen bakifrån i pelsen. Utan att ana att det var vargen, sträckte han handen mekaniskt bakut och fattade honom just i nacken. Samtidigt såg han vid sin sida hans ena framtass, fattade hastigt densamma och, öfvertygad om att han nu hade att göra med vargen, höll han densamma fast, stödjande sig med ryggen mot en tall, tilldess bönderna, som i första förskräckelsen sprungit bort, skyndade till och med yxor slogo ihjäl vargen. Det torde förefalla oförklarligt huru man kunde komma åt att slå ihjäl vargen när han hängde på ryggen på bonden och denne stödde ryggen mot en tall. Men oförklarligheten upphör om man bara inskjuter den upplysningen att bönderna höggo ned tallen med sina yxor innan de slogo ibjäl vargen. Allehanda slutar med den fägnesamma underrättelsen att man har hopp om att de skadade personerna skola blifva återställda. Men detta hopp lärer visat sig bedrägligt. Vargen hade verkligen rabies, såsom Allehanda mycket riktigt förmodade. De 31 skadade menniskorna ha naturligtvis blifvit gripna af samma förfärliga raseri. Hvar och en af dem har bitit 31 andra, — oberäknadt hästar, får och svin — och så har det olyckligtvis gått undan för undan; ifrån Lithauen har rabies spridt sig till Ryssland; och det lär vara en rysk från Kronstadt hitkommen passagerare tom straxt efter landstigningen meddelat åt Dagligt Allehanda den galenskap, hvaraf vi här ofvan anfört ett förskräckligt prof. En angenäm öfverraskning. Då för en tid sedan det nedgående blandade tåget gjorde sitt vanliga uppehåll vid Sköfde station, för att aflossa och mottaga gods och zesande, såg man ifven bland dem, som skyndade att taga plats i tredje klassens vagnar, en nira 30 år ung man, välklidd och med fördelaktigt utseende, hoppa in i en sådan. I denna vagn befann sig äfven ett ungt fruntimmer, som tycktes vara temligen resvant, och hvilket vid första påseendet ingaf aktning och goda tankar. Den unge mannen tycktes, att döma efter hans sätt att yttra sig, vara någon embetsman, ehuru han icke syntes vilja uppträda som sådan. Han var sjelfva anspråkslösheten. Han närmade sig det unga fruntimret, kom snart med detsamma i ett lifligt samtal och hastigt försvann den aunars så långa tiden. Station efter station passerades och ändå var icke ordförrådet slut. De hade kommit på kapitlet om den nyare tidens litteratur; men tåget nalkades Götas stolta stad, den unge mannen tog sig då dristigheten att fråga namnet på sin intressanta reskamrat, och hvem kan Beskrifva den ötverraskning, den glädje, som härvid elek: triserade dem båda, då de upptäckte attde voro bror och syster, som icke sett hvarandra på 15 år och derför icke kunde igenkänna hvarandra. De voro båda: på väg till föräldrahemmet. De modernaste hattar i Paris äro nu tyroler-hattarna. Ett snillrikt fruntimmer yttrade i anledning hiraf: Ett mode ir löjligt, endast innan det iär mode, eller sedan det icke längre är det. Qvwinno-emanecipationmen har nu vunnit så mycken terräng 1 Nordamerika, att qvinnorna i staten Jowa till och med få utföra presterliga förrättningar. För tre veckor sedan såg man der en ung prestinna sammanviga ett ungt par, hvarefter hon, enligt vanligt bruk, kysste brudgummen. En berömd skådespelerska, fransyska till börden, som på scenen icke alltid utvecklade samma eld och passion som i sittprivata lif, repeterar för nirvarande en på dramatiska effekter rik roll. Mera eld, min fru, jag ber er, mera eld! sade en dag författaren till henne, alldeles förtviflad öfver hennes matta spel. Tänk då på situationen: jag är älskaren, som ligger för era fötter och som bäst håller på att skildra mitt hjertas lågande känslor... er man kommer in... hvad skulle ni då säga till honom? — Jag skulle bedja honom gå ut igen,