Dagens Nyheter – 8 november 1869, sida 2

Rudolf bet sig i läppen och sväljde det förödmjukande i frågan. — Jag behöfver endast din borgen. — Endast min borgen! utbrast Hhärads-höfdingen, hans ögon flammade öch ovisst är om icke hans läppar hviskade: Usling! Högt sade han i bister ton: Aldrig i evighet! Du förelade mig en gång ett papper att skrifva under. Jag gjorde det på god tro — det var med min bror, min barndoms och ungdomsvän jag trodde mig ha att göra. Akta dig, Rudolf, att icke de döda stiga ur sina grafvar. — Gå! Kunna några tusen riksdaler lindra din belägenhet, så skänker jag dem till din hustru och dina barn, med vilkor att du aldrig mera visar dig för mina ögon och räknar på något arf efter min död, ty allt hvad jag eger och hvad min ganska goda tjenst under årens lopp inbringar mig, skänker jag till min fosterson. — Din fosterson? — Ja, just så, min fosterson — till Wilhelm Wilner, som jag i åtta år skyddat och vårdat och som jag tänker i framtiden adoptera. — Adolf! Du straffar grymt. Du gifver en främling hvad som skulle vara mer än nog för dina tre brorsbarn. — Ja, jag gifver, som du säger, en främling detta. Jag behöfver någon att älska i lifvet, och jag handlar så som jag anser