a strök sigsöfver. pannan. och. kämpade med en häftig, :sinnesrörelse; — Wilhelm! Det gafs en tid, då din, mor var mig kär framför allä andra varelser på jorden, och detta oaktadt. har. jag måhända något att förebrå mig mot.henne; och blef. .mot min vilja en direkt orsak till.de; olyckor, som sedan träffade henne. Det. är, således: ej, mera:,än billigt, att då jag sedan fick, reda.på:hennes tillflyktsort och fann; henne .nödställd, jag skyndadestill hennes undsättning och tog mig an hennes. oefterlemnade son. — Der har du allt hvad jag nu kan säga dig. — Allt är. mig dunkelt rörande, min härkomst;. men, hvad mitt. minne troget bevarat. är; huru vid er åsyn;min mor, förkrossadisjönk till: edra fötter;. kallade. er sin välgörare och ;tiggde.er om förlåtelse... O, jag minnes alltför. väl, dennas dag — hur ni vänligt. upplyfte, henne och .hviskade: att allt. var glömt; och varnande pekade på barnet, som ej borde höra några bekännelser från en mors läppar, — Ah, det var för sent — barnet hade hört och; sett och gömde denna scen i. sitt sinne, — Den några dagar derefter döda modrens minne var besudladt, och en droppa gift stänkt i den heliga saknad sonen. bort känna. — Edra ord nu, kasta ett förfärligt ljus öfver detta dunkla minne... — Min mor har då bedragit er — sårat den ädlaste — den — -— — Din mor är utan skuld. — Tro dessa