Dagens Nyheter – 6 november 1869, sida 1

nej, det dugde icke! Hushållerskor misshushålla och snatta litet smått, mön karlar stjäla gripnäftals, det är skilnaden — således får gå för tvinnoregering och lefve min gnällande madam! Hon får väl vara ett nödvändigt ondt, från hvilket endast en förståndig hustru kunde rädda mig. — — Seså, hvem kommer nu igen och stör mig? Häradshöfdingen vände sig med förgrymmad min mot dörren och var: just färdig med en mäkta ovänlig förvisning till den ovälkomne sStöraren, men hans panna ljausnade ochett högst behagligt leende sväfvade kring hans läppar, i det de tillämnade gvänliga orden förbyttes till: — Ah, är det du, min gosse! —— Ja, farbror, svarade en sexton-årig yngling af ett särdeles fördelaktigt utseende, ehuru den slänkiga figuren och det osäkra i blick och hållning snarare gåfro förhoppning om att denöe yngling kunde blifva något utmärkt, än att han nu gjorde anspråk på att vara det. — Hur dagstänker du resa? frågade bäradshöfdingen och lät sin blick ännu en gång -med välbehag öfverfara ynglingens gestalt. — få snart vi hafva frukosterat. Terminen börjar väl: ej förrän i öfvermorgon, men vägen är lång och jag önskade vara i Linköping tidigt i morgon för att ordna mina saker och binna titta på ett och annat.