tid sedan. Tillåter ni mig fråga, hvem ansåg ni det föreställa? Vid anblicken af porträttet med dess vidsittande svarta band bl-f Bertha helt bestört. Originalet stod lifslefvande framför henne, och Berthas tyska fantasiingaf henne en mängd vilda ider. Hon tänkte på alla hemska sagor från sin fäleraebygd och kände sig frestad att tro, det några hemliga makier drefvo sitt spel med denna likhet. Hon darrade, blekaade och brast i gråt. — För all del, oroa er icke, bad främlingen vänligt, men jag skulle vara tacksam, om ni ville besvara min fråga. Dermed lade han målningen på bordet och tycktes vilja vänta tills Bertha skulle yttra sig. Bertha hemtade sig snart, och ehuru hon undrade öfver huru porträttet kommit i hans händer, svarade hon: — Detta porträtt, min herre, föreställer herr Archibald Hunter, en skotsk adelsman, som dog för omkring tjugo år sedan och hvars porträtt ej blef betaldt. — Åh, verkligen, sade den besökande torrt. Får jag då lof att fråga om Bi händelsevis förvarar ett porträtt af kapten Edgar Selby vid kungl. flottan? — Ja bevaärs, svarätde Bertha, kanske ni vill se det?