Dagens Nyheter – 3 november 1869, sida 1

nog att det aldrig kommer något godt a dylika upptåg. Antingen förolämpar mar dem man gycklat med, eller också råka man sjelf ut för någon ledsamhet. Så äl nu förhållandet med dig. Naturligtvis fanr han sig smickrad af den ömma uppmärk samhet du tycktes hafva skänkt hans bild — Åh, mamma! utbrast Lovisa, när jag fick se honom stå der lifslefvande med sit eget porträtt i handen och en så sjelfbe låten uppsyn, trodde jag mig skola förgå: af blygsel. — Jag kan nog fatta dina känslor, mit stackars barn, sade modren. Men vi skol: hoppas att det nu är förbi. — Då Jane och Lucy få se mig utan por trättet, sade Lovisa, tro de att förlofninger blifvit uppslagen. Men tänk, mamma, om de skulle möta honom på gatan! De skols ganska säkert känna igen honom, och då skola de kanske ställa till någon förtret Ack! en sådan förlägenhet jag ådragit mig Och Lovisa brast ånyo i gråt. Hennes moder tröstade henne och rådde henne att nästa morgon gå till Bartha Wag ner och berätta den obehagliga händelser med porträttet. — Och säg henne fortfoi hon, at: det ej är värdt nämna något fö Arthur. Det var rätt väl för Lovisa att flickorn Prior ej kommo dit på aftonen, ty hon va så nedstämd, att hon ej skulle kunnat ut