Dagens Nyheter – 3 november 1869, sida 1

en droska vid stationen, dock utan att a kusken hvart han skulle köra, emen främlingen stod tätt bredvid. Sedan n hjelpt henne i åkdonet, såg han bönlande på henne och frågade med låg t: — Skola vi verkligen skiljas här? — Jag förmodar det, svarade Lovisa med sad köld; men ni måste låta mig ännu gång tacka er för den hjelp ni lemnade g, hvilken jag alltid skall minnas med änsla. Vill ni nu vara god och bedja sken köra, ty jag är orolig att komma m så fort som möjligt. Farväl. Främlingen betraktade henne med en öpn blick, suckade; bugade sig och räckte hälften fram handen, men då Lovisa ej ktes vilja märka det, drog han den åter baka, stängde vaguasdörren och droskan af. Lovisa brast i tårar. Om man hade gat henne hvarför hon grät, skulle hon kunnat svara derpå, ty hon visste det appt sjelf. Åkdonet stannade och kun sade: Ni har glömt att säga er adress, fröken. Numro 13 Upper Baker Street, sade visa. Inow kort var hon hemma och kastade snyftande i sin mors armar. Fru ElliN såg straxt att något hade oroat henne fick snart veta allt hvad som tilldragit sig. Ack, mitt barn, sade hon, jag visste