Dagens Nyheter – 3 november 1869, sida 1

— Och ni valde detta, afbröt främlingen med ett skälmskt småleende. -Det var ej fråga om något val, sade Lovisa. Fröken Wagner lemnade mig det med uppgift att det föreställde en herr Hunter, död för många år tillbaka, och jag såg aldrig på det förrän jag kom hem. Jag är mycket ledsen öfver detta misstag och får bedja er om ursäkt att jag innehaft ert porträtt. — Icke ett ord derom, jag ber, inföll den främmande, jag har visst icke skäl att vara ledsen deröfver. Ni gör mig ett stort nöje, om ni vill återtaga och behålla det. — Det kan jag visst icke göra, svarade Lovisa. . — Emedan jag icke råkar vara död, sade främlingen, huru grymt! Lovisa kände sig orolig. Hon ångrade bittert att ha burit porträttet. Huru misstaget uppkommit kunde hon ej förklara. Det måtte varit Berthas fel. Och när hon såg upp på främlingen, som var vackrare än sitt porträtt, tyckte hon sig öfverväldigad af harm och blygsel. Han ville återlemna henne porträttet, sägande: — Tag det, jag är viss om att det icke kan bättre användas. — Ni måste hysa besynnerliga tankar om mig, ehuru jag fruktar att ha förtjent det genom min oförsigtighet, sade Lovisa, då pi kan tro att jag skulle vilja taga emot porträttet MINIATYR-PORTRÄTTET, ö. a