Dagens Nyheter – 2 november 1869, sida 2

kläder. Sedan han sakta nedlagt henne på en soffa i värdshuset och värdinnan med tillhjelp af luktsalt sökt återväcka henne till sans, betraktade han noga målningen. Huru stor var ej hans förvåning att se sin egen bild! Ja, det var verkligen han sjelf, just som han såg ut på det porträtt, herr Wagner målat af honom, innan han lemnade England för att begifva sig till Kina. Hvad ville detta säga? Hans tankar hade varitså upptagna af olyckshändelsen, att han föga gifvit akt på Lovisa, men nu började han intressera sig för henne. Han betraktade henne uppmärksamt, under det värdinnan sysslade omkring henne, och fann att hon oaktadt sin dödsblekhet var ganska intagande. Huru hon kunde bära hans porträtt, förorsakade honom likväl stort bryderi. Han hade tagit det i handen och stod ömsom beskådande sin bild, ömsom Lovisa. Slutligen föll han på den iden att hans porträtt måtte ingifvit henne en sådan beundran, att hon velat bära det på sig, och detta föreföll honom ganska smickrande. Lovisa drog en djup suck och öppnade ögonen. Detta bemärktes dock icke af främlingen, så upptagen som han nu var att beskåda sitt porträtt. Men huru skola vi kunna beskrifva Lovisas känslor, då hon upptäckte originalet till porträttet sysselsatt med att granska detsamma? Först var alldeles förvirrad — hon kunde ej tro sina hon