Dagens Nyheter – 2 november 1869, sida 1

— Hvilken vacker vän? frågade Arthur. Jag har flera sådana: — En ung man med långt, ljust hår, sade Lucy. — Jaså, fru Albury menar Erast Manheim, ja, han ser verkligen ovanligt bra ut. — Åh, tänkte Lucy, i det en tyngd föll från hennes bröst, jag skall ofta träffa den unge tysken här. Och hennes hjerta gladdes åt denna tanke, och hon var ej litet belåten att hafva fångat fru Ellison i sin snara. Hon var ovanligt älskvärd och gick derifrån i det glada hopp att följande dag få skåda den mystiske främlingen, Morgondagen kom, och klockar fem skickade Lucy efter er droska och for till frå Ellison vid särdeles godt lynne. Hon visste att Arthur brukade återvända från City klockan sex, för att dricka the hos sin mor och syster, och hon hade derför klädt sig med mycken omsorg. En blå musslinsklädning med garneringar framställde hennös växt till dess fördel och håret var ordnådt med smak. Hon hade mörka ögon och vackra tänder och hon var fallen för att ofta anmärka: vackra ögon, vackert hår och vackra tänder äro det förnämsta. Då hon inträdde i fru KEllisons förmak, fann bon denna dam ailena, men utan tvifvel skulle herrarna snart anlända. Klockan slog sex och fru Ellison ringde efter the. Till Lucys förvåning syntes blott två koppar på bric MINIATYR-PORTRÄTTET, 4.