Jagtminnen.) I febrouari 1868 fick jag på spårsnö upp.en räf, som efter två timmars jagt tog sin tillflykt in i en torparfarstu. Stål var genast efter och började bearbeta honom något hårdhändt, hvilket-pgjorde att torparfolket, som fick höra slagsmålet i farstun, sprang dit,för att se hvad som var å färde. De körde då genast ut Stål, på det han ej skulle bita ibjel den llle hunden. De tyckte nemligen att räfven äfven var en hund. Räfven kröp nu helt söopen ned i ett hörn, troligen undrande huru allt detta skulle slutas, men efter en stunds andhermtning kilade han ut ur farstun, då han ånyo lika varmt mottögs af Stål, som postade utanför. Under tiden kom jag till stridsplatsen, då jag snart skilde de stridande. Torparfolket tyckte, att. jag bar mig rvsligt barbariskt åt, som sköt den lilla hunden, ty han hade förut fått nog stryk af den stora. De blefvo snart upplysta om rätta förhållandet med den lilles, Under spårsnöjagt några dagar före jul 1867 fick jag upp en hare, som: drefs en half timme, hvarefter det blef tappt på några minuter. Hundarne fingo dock snart upp igen och då. gick det med friskare-fart, tills. det omsider blef ståndskall. Jag skyndade, till stället, i förmodan att den förmenta haren gått under sten eller dylikt. Vid framkomsten blef jag dock rätt förvånad att se hundarne hållas vid ea gammal räflya. Sedan jag efter en stund lyckata skaffa mig en spade, började jag gräfva. I stället för hare påträffades Cen räf. Skadar icke, tänkte jag för mig sjelf: och sköt. honom med samma. Nöjd med min jagt, ämnade jag gå hem, men hundarne gåfvo sig ej, utan började ånyo skälla och rifva i lyan. Jag tog då räfven och visade hundarne att han :allaredan var död, men det-hjelpte ej. De fortforo lika oförtrutet att skälla. . Anande.att någon kamrat fanns qvar, började jag ånyo arbeta med spaden och fick spart ögonen på en räf, som låg alldeles orörlig. Helt vackert tog jag honom i svansen och drog fram honom, då kan befanns våra död. Troligen hade han fått till lifs af strychricbete, som var utlagdt en fjerdedels mil derifrån. ; ; För andra gången skulle jag nu ge-mig i väg hemåt, men Mullet och Stål voro af helt motsatta tankar, i det de åter började sitt ståndskall vid lyan. Det. var ingen annan råd än att åter taga till. spaden; till min förvåning låg dr inne en tredje räf, som också blef mitt byte. . . ... ! I augusti 1866 bände vid den egendom, jag bebodde, att en dag en gammal;tjädertupp helt lugnt slog sig ned på nämnda jegendoms gårdsplan, der han snart kom i slagsmål med en mig tillhörig fågellundsvalp. Striden dem emellan hade pågått vid lag fem minuter, inran jag blef underrättad om händelsen; jag sprang då genast efter min bössa, men under tiden hade de stridande dragit sig åt en närbelägen enbuskmark, der jag kom valpen till hjelp. udern släppte mig så nära, att jag, då ban flög upp, slog till honom med, bössan diver ryggen. Han blef då något döfvad af slaget, hvarefter jag med lätthet tog honom. Tjädern hölls sedan i bur ett par års tid. Troligen hade han ätit för mycket enbär, så ) Svenska Jigarförbundets nya tidskrift meds delade af hr Alb, Sandberg, .. ov. eectctaaatttaataaaattatttsttsatasdatlteititttttatatetanattgataaarassaatadataaaataaatetaadaaaa