Dagens Nyheter – 28 oktober 1869, sida 3

Hvarjehanda nyheter, En spökhistoria. Följande sannfärdiga berittelse har blifvit Dalpilen meddelad: Hiromaftonen sutto några personer — en prest, en militär och en domare — hos apotekaren 1 L:s socken och språkade om ett och annat. Det ena samtalsimnet uflöste det andra, och slutligen kom man in på kapitlet om spöken i allminhet. Medan vederbörande sålunda läto sin fantasi fritt sväfva omkring i andeverldens hemska regioner, hade tiden i verkligheten fört vårt illa sällskap några timmar närmare den timliga tillvarons grins, och med en viss kinsla af dyster högtidlighet togo gisterna vid niotiden farväl af sin värd samt gjorde sig redo att anträda den redan i förestillniogen mindre angenäma hemtirden vid en i förbållande till våra hyggliga landtbors stränga vanor redan sen timma. Utkomna i höstaftonens becksvarta mörker kände de hvar för sig en kall kåre draga utefter ryggraden, men utan att hängifva sig åt några reflexioner fortsatte de vandringen framåt. Det dröjde dock icke länge förrän de erforo ett oemotståndligt behof af att genom samtalförkorta den återstående delen af vägen, och det hos vännen afbrutna resonemanget upptogs nu åter. Hiärunder närmande sig kyrkan tyckte de sig förnimma ett något ovanligt ljud. Plötsligen stannade de, gripna af fasa. Det var tydligen orgelns brusande toner, som trängde till deras öron. Hvad var att göra? Icke ginge det an att låta fruktan få öfverhanden. Framåt, Så är mitt ödes bud — tänkte hvar och en af dem, och i slan afsin värdighet, bemannade de sig och gingo ned till kyrkan. Hvad fingo de väl höra? Den ena profana dansmelodien aflöste den andra. På en Niflig polka följde en yster vals, och på denna åter en koral. Hvilka andar drefvo vil här sitt vilda spel? Med hjertat i halsgropen framträdde våra vandrare till den närmsta kyrkdörren; den var stängd; de gingo till den andra och tredje; sven de voro stängda. Ifter det samtlige dörrarne blifvit undersökta, utan att rekognoseringen lemnat något annat resultat än det nämnda, begåfvo sig våra hjeltar upp till organistens bostad för att få nycklarne till kyrkan, men organisten var ej hemma, och icke heller funnos kyrknycklarne på sin sedvanliga plats. Våra tre vise män höllo nu råd, hvarefter de åter gingo ned till kyrkan, derifrån den bizaria musiken ännu alltjemt lät sig förnimma. Min nu var måttet rågadt, och samlande sina både andliga och lekamliga krafter, steg presten fram till stora kyrkdörren, slog derpå tre väldiga slag och ropade med högaun röst: VÄr det menniskor, så öppnen, är det — någon annan, så vik hädan! Men icke heller detta hjelpte. De mystiska tonerna brusade fortfarande genom temSedan emellertid den andlige stridsmannen förnyat sin allokution, som likväl denna gång åtföljdes af bultningar, tystnade orgeln och xt derefter gaf det inifrån kyrkan kommande ljudet af steg ytterligare tillkännr, att de nuttliga tempelskändaruve uppvaknat ur sina musikaliska meditationer, Varsamt öppnas nu en dörr