Dagens Nyheter – 27 oktober 1869, sida 2

af en öfverskylande, töckenbredande ängsJan. Och sådant var det lif, hon hade framlefvat alltsedan sin förlofningsdag: en ständig, brännande feberhetta under längtan efter befrielsen, en ständig, isande feberkyla under rysningarna för denna längtan. IEndast så småningom hade liksom något beslöjadt lagt sig öfver det blixtrande i blicken. I början hade hennes brinnande längtan svingat sig upp öfver ångorna, liksom en käck simmare trotsigt lyfter sitt hufvud upp mot hafsytan i medvetande om att han dock slutligen skall uppnå land; men sedan hafva vågorna rest sig och deras fradgande skum nästan bortskymt den simmande. Detta svarade mot hennes förhållande till omgifaingarna. Först nedtryckte hon dem, liksom en drottning nedtrycker den fattiga koja, i hvilken hon är inspärrad och f-ån hvilken hon längtar hem till palatset; AR 1 nedtryckte de henne, då drottningsmantin föll i trasor och hon stod der som en tiggerska, för hvilken den simplaste stol var för fin att sitta på. Det hade varit illa förr, men långt, långt värre var det nu. Det tryckte utifrån och inifrån, så att hon ibland gaf till ett anskri cnodast för att söka sig luft. Och skriket dog bort i denna tårlösa snyftning, som påmianer om en döendes rossling — nej, icke en gång på detta sätt kunde hon draga andan. Döden, döden var det enda, som ännu kunde