Dagens Nyheter – 27 oktober 1869, sida 1

sig åter: God dag, Karin! Hon såg framför Sig, som om hon Hade saknat något i häns röst, derpå svarade hon sakta: Det är länge sedan vi två träffades, Olle! -— Så är det, svarade Olle,i det han såg på boken, som låg uppslagen framför honom. Hon gick litet längre fram irummet: Mycket har inträffat sedan den dågen, menar jag. Ingen skulle ha trott, att det skulle så på det sättet! Han kästade en snabb, frågande blick bort till henne, såg åter ned och svarade i lugn, afböjande tom: I har fått er Eh son nu, Karin. Fvad betydde detta? Det främmande I, der kalla tonen, det bestämda afvikandet från det enda som var att tala om . .. Jag tänker, att han har varit och blir er till tröst, den gossen, fortfor Olle och reste sig upp. Hon visste icke sjelf hvad han sade, kom knappast ihåg hvar hon var, men mumlade medvetslöst något om att utan barnet hade hon längesedan varit död. Så vare Gud med honom och välsignehonom!-svarade Ole, i dethan gick båkom henne och utgenom dörren för att hemta pastorn. Men hon signade ned på en stol och brast i gråt, och sådan fann henne pastorn, då han straxt derefter kom ini rummet. Ja, det var en bra karl, Nils Larsson; en sådan man glömmes hvarken på två eller tre månader, förklaräde hani faderlig ton. Detta sammanträffande hade ett vigtigt