Dagens Nyheter – 26 oktober 1869, sida 2

anbud, men anhöll att bröllopet måtte få stå snart. Då budet återkom, afskickade: det med ett nytt bref till Olle. Detta va längre och ömmare: hon hade nu gjort sit val, så som det med Guds hjelp vore bäs för dem båda. I början skulla det väl våll: honom sorg och smärta, men hon litade dock på, att också detta en dag skulle blifva honom vedergälldt. Men han måstc lofva att icke komma i hennes väg förrär hon sjelf kallade honom, ty någon tydlig förklaring kunde eller ville hon icke nu afgifva. Förmiddagen hade icke långt framskridit förrän hemmansegaren kom. Han såg utan att låtsa se sin tillkommande hustrus förgråtna ansigte, räckte henne lugnt handen och gjorde en kort anmärkning om det förståndiga i hennes beslut; derefter slog han sig ned hos fadern och började afhandla om giftermålet. Men de hade icke hunnit långt förrän dörren slogs upp och Olle störtade in med det nyss mottagna brefvet i handen. Då ban fick se Nils Larsson studsade han, bleknade starkt och hans ögon tårades: Det är då således ditt allvar, Karin? suckade han. Alla hade rest sig, men ingen svarade; han återtog: Hvad har jag då gjort dig, att jag skall lida detta? Har jag icke varit dig trogen, så långt du kan minnas tillbaka, och har du icke många, många gånger gifvit mig ditt löfte, Karin?