Dagens Nyheter – 26 oktober 1869, sida 2

— 1— under en lång stund lägga märke till de få ord, med hvilka hon. deltog i samtalet, och utan att tänka på den tankspriddhet och osäkra ton, hvarmed de yttrades: : -— Hur kunde jag väl hålla fast vid en sådan dumhet! Och vi, som ha så mycket att tala om! Ja, ty du må. veta, Karin, att jag -— ja, jag har talat vid din far i dag ..: — Har du? — Det var visserligen mot aftalet men Jika godt — jag kunde ej låta det gå längre, Karin. Och vet du.hvad han svarade? Han sade som-så, att han ville -hvarken svara ja eller nej, ty det finge du göra, efter hvad du: trodde vara bäst för din: lycka. — -Han ville hvåarken säga ja eller nej? — upprepade hon halfhögt för sig. sjelf: — Mencdå svarade jag, att om ingenting annat fanns i vägen .:. . ja, men Karin, hvarför sprang du bort? — afbröt han sig sjelf — och hvar har du: varit hela långa dagen? Jag har varit så ängslig för dig, Karin; åh; du kan aldrig tro, hur uppskrämd jag var ända tills jag fann dig igen, ty då glömde jag alltsammans: Hon försökte att småle, men svarade ej, hvaremot han fortsatte: — Jag kan gissa att det varit för honom — Nils: Larsson!-.. Nå, gråt inte nu, min licka, det är ju inte något ondt i:det, du rår ju inte för att mun går och blir förälskad i dig! Du gaf honom säkert kort be