det som var rätt och godt; men genom henne. Barmhertige Gud! Om modrens öde äfven skulle hvila öfver dottern! Om hon skulle bringa olycka öfver honom! Aldrig — aldrig! Hon sprang upp från stället der hon satt och gick hastigt vidare. Fantasiens åskådning af det försvunna fick lif utom henne, och bilderna blandade sig med det närvarande och sväfvade oupphörligt förbi hennes blickar. Hos hvem skulle hon finna tröst och råd? Hon hade en instinktlik känsla af att det ej var rätta sättet att anförtro sig till någon, förrän hon kommit till klarhet med sig sjelf. Det fanns dessutom ingen enda, hvilkens råd hon kunde påkalla med den verkan, att svaret skulle tränga in i hennes sinne och lägga dess upprörda böljor till ro. Deras råd och deras tal skulle på sin höjd kunna bereda henne ett uppskof med striden, det vill säga. något, som hon ej tordes mottaga. Ty uppskofvet skulle fyllas af fruktan för dess slut och således blifva förfärligare än sjelfva striden. Det måste dessutom afgöras nu genast, eljest blef hon sjuk, vansinnig, hon visste sjelf icke hvilket. Derför ville hon kämpa här i ensamheten, i denna så ohyggligt befolkade ensamhet; derför ville -hon grubbla här i den ljudlösa :skogen, i denna så förfärligt larmande tystnad. Om hon blott kunde sätta gig ned, samla sina tankar och