-— V hemmansegaren åter blifvit sadelfast, och derefter vandrade han åter mot hemmet med samma lugna sinne, som han medtagit derifrån. — Svar, hade hon sagt, kunde hon sända honom, när hon hunnit betänka sig — hon visste ju mycket väl hvar han bodde. Straxt derefter visade sig Olle, andfådd, ditskrämd af det blixtsnabbt kringlöpande ryktet om Karins nye tillbedjare. Äfven han blef af fadren hänvisad att framställa sin anhållan till dottren, som den närmast rörde, och han menade då, att allt med Guds hjelp skulle gå efter hans önskan. Men då man ropade på Karin, hördes intet svar, och då man sökte efter henne, fanns hon hvarken i huset eller i trädgården. Oron öfver hennes försvinnande steg, då hon ännu vid middagen ej var synlig, och fastän ärendet var svårt började Olle dock en fruktlös spaning efter henne i granngårdarne, der han möttes af förstulna löjen eller med dunkla antydningar, att den saknade säkert skulle återfinnas i sin nya fästmans armar, Fram på eftermiddagen träffade han dock en, som gaf ett bättre svar: Han hade sett henne gå hän mot skogen, straxt efter sedan Nils Larsson aflägsnat sig. Till skogen skyndade Olle också genast och ströfvade omkring der korg och tvärs, till dess han slutligen sent på qvällen träftade sin käresta, sittande på kanten