Utrikes-Nyheter. Lord Derby är död, enligt hvad ett ilördags oss tillhandakommet telegram förmäler. Han dog på sitt stamgods Knowsley nära Liverpool, samma ställe der för sjuttio år sedan hans vagga stod. Med sin höga börd förenade han en sällsynt parlamentarisk förmåga; också har han spelat en stor politisk rol i England: Men han stod i de flesta frågor på den konservativa sidan och blef med åren en allt mer och mer oförfalskad tory. Redan 1820 invaldes han till ledamot i underhuset. År 1833, efter att någon tid ha varit förste sekreteri.re för Irland, utnämndes han till minister för kolonierna, och det var i denna egenskap han lyckades åvägabrioga negerslafverietz afskaffande. Man skulle nästan kunna säga att denna reform gör honom större ära än allt hvad han för öfrigt uträttat; ty, såsom ofvan är antydt, han blef allt mindre libersl, ju längre han lefde. År 1834 resignerade han i anledning af frågan om irländska kyrkoegendomarne, men öfvertog åter år 1841 samma portfölj i ministeren Peel. Men sir R. Peel var frihandlare; och då han begynte vidtaga flera reformer i sådan riktning, fann sig protektionisten Derby föranledd att afgå (1845). Såsom förste skattkammarlord trädde Derby 1852 i spetsen för en ny minist6r, sammansatt af idel torys, Denna minister gjorde till sin första uppgiftatt reetablera skydds-systemet, hvilket hade till följd att dan icke kunde bibehålla sig längre än 10 månader. Derby lemnade sin taburett och gick att taga plats bland den konservativa oppositionens leder. År 1858 kom han åter till styret, äfven då utan att vara stödd af någon synnerlig majoritet. Nustannade hans i sexton månader vid makten; men han position hotades derunder-oupphörligen af alla partier. Också störtades den toryminisatör, hvars chef han var, genom en parlamentarisk koalition den 15 juni 1859. Ordnandet. af Indiens administration, så att denna nu står under omedelbar ledning af engelska regeringen, är lord Derbys verk. Hans mizstroende mot Frankrike, som hän ädagalade genom att nedlägga stora kostnader på flottang utrustning, och bans tydiiga sympatier för Österrike i iialisnska frågan Didrogo i icke ringa måna act påskynda hans all. Rykten om en ministereförändring i Frankrike ha gått; och dessa rykten ha visserligen ej saknat grund. De ha tvärtom haft den alira bästa grund, de ha varit byggda på ett faktum, som numera af ingen bestrides. Och detta faktum? frågar man. Vi svara: kejsaren har i en hast blifvit liberal, han tänker på reformer, som den nuvarande ministeren, med de äsigter, för hvilka hon gjort sig känd hos allmänheten, icke gerna kunnat antagas vilja underskrifva. Ej under då att man till och med med anspråk på tillförlitlighev uppgifvit det hennes upplösning vore nära förestående. Emellertid ser det ut, som skulle man ingalunda kunna vara säker om att de kejserliga rådgifvarne ha för afsigt att lemna skådeplatsen, ehuru de flesta af dem måste spela en mindre vacker rol. Allmänna meningen kan naturligtvis ej annat än ogilla deras brist på politisk hållning; Rappel, den bittra oppositionstidningen, hånar dem rentaf. Se här hvad Rappel säger i ett af de sednast hit ankomna numren: SLibert6 berättar en mycket besynnerlig anekdot. Enligt denna tidnings utsago, har statschefen kommit fram med ett litet program, så liberalt och revolutionärt att dess blotta åsyn bort tvinga ministrarne att På