den stund kom, då den lillaflickan hastigt måste springa och hemta fadren, på det han ännu en gång måtte få tillfälle att skänka förlåtelse åt sin döende hustru. Så gick hon bort i frid och lemnade honom ensam, böjd och bruten. Han sätt helst i ensamhet och grubblade, eller också klagade han halfhögt öfver sin fattigdom; ty genom den hade olyckan kommit, sade han. : Döttern ensam hörde utbrotten af hans förtviflan och kom dervid att tänka på, att äfven modren före sin död många gånger inblandat samma klagan i sin långa, förfärliga jemmer. Under årens lopp hade minnets eko af denna klagan blifvit tförstummadt. Men nu förnam Karin det ånyo, och det döda fick sammanhang med det lefvande, modrens suckar räckte handen åt Nils Larssons öfvermodiga begabbelse. Det måste då vara Sanning, att det hvilar en förbannelse öfver fattigdomen! Men om nutvå höllo riktigt af hvarandra, så kunde ju tyngden af denna förbannelse ej drabba dem? Hon svarade sig sjelf, att första åren af föräldrarnes äktenskap varit välsignade af det bästa förhållande dem emellan, den renaste lycka — förbannelsen hade i alla fall kommit, den kunde också träffa. henne och Olle, om de gifte sig! Och genom hvem kunde: den. komma? Icke genom Olle, ty han kunde ej göra annat än