Dagens Nyheter – 25 oktober 1869, sida 1

af en fördjupning, till hälften skymd af buskar och stirrade framför sig tanklös eller tankfull. Det oväntade i Nils Larssons frieri och det sjelfförtroende, med hvilket han talade, bortjagade helt och hållet hennes själs vanliga lugn. Alla hennes tankar, som likt rankor hittills slingrat sig om blott ett enda föremål, blefvo skakade huller om buller, och det kom ett ögonblick, då skilnaden mellan gammalt och nytt, mellan det kända och det okända icke längre fanns till, emedan det låg lika nära för tanken att fatta det ena som det andra. Men just i det ögonblicket yttrade han de sista orden. Hans tal fick derigenom en makt öfver henne, som det eljest ej så lätt, kanske aldrig, skulle ha fått: hans stämma blef stark nog att framropa ett gammalt minne från det gömsle, der det länge legat glömdt. Ty först hade de ljusa bilder, med hvilka läsningen af många böcker fyllt hennes inre, och sedan hennes vaknande kärlek till Olle allt längre och längre skjutit undan detta minne; slutligen blef det alldeles förgätet, då de båda bredde kärlekens och framtidsdrömmarnes skimmer öfver hvardagslifvets tunga luft och hårda kraf. Men nu kom minnet fram, nu stod det der, spejande och nickande, det växte som trollgubben i sagan och kom henne närmare