Dagens Nyheter – 23 oktober 1869, sida 2

ett hörn af den kudde, på hvilken hans stackars trötta hufvud hvilade, mot sina läppar. O, hvilken stund, full af de outsägligaste qval! — Den sårade italienaren blef straxt derefter förd till slottet. Alla hade måst gifva vika för Celestes böner. Här kunde han ju vårdas i det lugn, som var ett vilkor för hans tillfrisknande, om detta öfverhufvud var möjligt. Läkarne hade skakat på sina hufvuden, men gifvit sitt samtycke till flyttningen — han kunde ju lika väl dö på det ena stället som på det andra, menade de. Och nu låg han i det rum, från hvars fönster man såg hafvet, hans älskade haf. Men, ack, dess brus kunde han icke höra, dess solblanka vågor kunde han icke se! Hans dagar voro räknade, ja, det tycktes som om hans lifsgnista redan hade slocknat, ty intet ljud kom öfver hans läppar, intet leende på hans kind, ingen stråle från hans ögon. Den outtröttligaste och ömmaste vård förmådde icke återkalla honom till sans;och han låg der nu utan medvetande, under det att dagen, efter läkarens mening bans sista, sände sin varma afskedshelsning in genom fönstret. Celeste satt vid hans läger. Hur förändrad hade hon icke blifvit på den sednaste tiden! Hur blek, hur drömmande, hur tankfull! Hennes blick hviade på den dyre, på honom, hvars bild hon nade gömt i sitt hjertas lönkammare, honpm,