Dagens Nyheter – 23 oktober 1869, sida 1

hvars minne hade varit sporren till hvarje steg i hemmes själs utveckling, sedån han först hade väckt Hönne till medvetande: En hel verld var i detta ögonblick det lilla ram, i hvilket har och hon befunno sig, och hur Hög: och stjernklar hvälfde sig icke himmel öfver hennes tankar! Utan att sjelf veta döt, göf hon dessw tankar uttryck i dämpade toner, i klangen liknande en moders vid sitt barns vagga. Dei orangerna: glöda i solskenet och marmorteriplen glänsa i myrtenlunderna, dör är godt att vara; derför koramo främlingarna dit, derför ville de icke draga derifrån igen. Oc det var split och tvedrägt i landet; de sköto upp som onda tistlar! Hat FolKet glömde sina fäder, så att det fördrog köllre den fränmandes föt på sin nacke, än samlade sig till dem stora striden: Då klang basunen: Vill du ej krossas som stoftets uslaste kryp, så res digt Och fölket reste sig. Vattnen rodnade af blod, men de bvita templen i myrtenlunderha glänste, som då: Italien belystes af forntidens äras sol. Låt en -— låt tusen falla! Italien strör segerns lager öfver deras grafvar! Och korimande slägten skola välsigna deras mintie och jubla: Dem hafva vi att tacka för vår frihet! Frid öfver deras stoft it Daniello hade väknat upp ur sin slum