Dagens Nyheter – 22 oktober 1869, sida 2

fin och väluppfostrad urgmö, som trots någon adlig fröken i hela den österrikiska kejsarstaten. Ett medfödt obeskrifligt behag hade hon medfört som arf från sitt herrliga fädernesland. Det fanns dock alltid något drömmande hos henne, i hennes öga en skugga, hvars orsak ingen rätt kunde förklara. Foglarna och blommorna i trädgården och i skogen kände den; de hade ju ofta hört dessa smäktande, vemodiga melodier, hvilka oemotståndligt framträngde öfver hennes läppar då hon trodde sig vara ensam och måste gifva sin längtan efter hemmet och sin stilla sorg öfver dess träldom och förnedring luft, om icke hennes barm skulle sprängas. Ty nu kände hon sitt lands ställning, oeh ju klarare medvetandet om Italiens olycka framstod hos henne, desto tyngre tryckte henne tanken på att genom en tacksamhet, som för hvarje dag omslingrade henne med allt fastare och oupplösligare band, vara bunden vid dess dödsfiender. Hur väl ihågkom hon icke Daniellos ord! Var glad och förnöjd med hvad du har! Tag lärdom af oss! qvittrade de glada småfoglarna, hoppande från qvist till qvist. Men så ljödo åter klagande, blida flöjttoner inifrån skogens djup: Vi flögo från de skimrande kupolernas stad; der sjunka de strålande palatserna och man skrämmes