Dagens Nyheter – 22 oktober 1869, sida 2

bort af sablarnas slammer mot marmor skifvorna Hon satt med handen under kinden och stirrade bort åt det Adriatiska hafvet, det vackra glittrande hafvet med de oräkneliga. snabba seglarne: Derborta! Derborta! — — Då vintern kom var den gamle grefven död; en kärleksfull blick have han i sista stunden kastat på Celeste; ja, hnrudant hans hjertelag för henne hade varit, sågs af det testamente, han hade efterlemnat: efter hu: struns död skulle hon ärfra det hela, men på det enda vilkor, att hon skulle äkta hans käre systerson baron Ferdinand; om detta, mot hans förväntan och innerliga önskan, skulle vara henne cmot, då skulle godsen och den hufvudsakligaste förmögenheten tillfalla baron Ferdinand och hon låta sig nöja med ett i testamentet bestämdt, årligt underhåll, som till henne skulle utbetalas af godsens nye herre. Och baron Ferdinand kom snart dit — lång, mager, skallig hjessa, men kortklippt, slätkammadt, pomaderadt hår på sidorna, stora polisonger, spetsig näsa, glasögon! — och till honom skulle hon sälja sig, till honom, tysken, som med en segerherres min kom emot den italienska tiggarflickan! Han kromade sig som en svan då han kom; han blef dock snart spak mot denna öfverlägsna köld, denna medfödda själens och kroppens höghet; han blef snart, hvad han hade varit