Dagens Nyheter – 22 oktober 1869, sida 1

innan han kom — af svanen fanns åtminstone icke mycket qvar. Knopparna sprucko ut, milda vindar susade kring de unga, framtittande rosorna, bien surrade, den vackra, varma våren var kommen. Hvem glömmer väl den vår, då det ljöd öfver hela den vida verlden: Vaken upp, I alle, som sucken i bojor och förtryck; ty nu är dagen kommen! Och de undertryckta folkslagen vaknade upp, men tyrannerna darrade; ty vedergällningens stund var inne. Då var det som S:t Marcus? vingade lejon än en gång ruskade sin väldiga mahn och kallade till befrielsens strid. Manin höjde republikens fana oeh invigde sitt namn åt odödligheten; de främmande fördrefvos; hvarje man, likasom hvarje qvinna, hvilken förmådde att lyfta ett vapen, lånade staden sin arm, och högt ljöd öfver alla länder Manins och hans hjelteskarors lof; Venetiens gamla ära tycktes åter upplifvas, en sådan uthållighet och hänförelse hade man icke sett på långliga tider. Hvarför skulle denna klara stjerna åter blekna? O, huru svällde icke Celestes barm under dessa majdagar, då budskapet anlände om fädernestadens bedrift! Hvilka ögonblick — smärtan öfver att icke vara med, hoppet om hennes folks framtida ära, fruktan för dess ringa hjelpmedel, dess få armar i denna