Dagens Nyheter – 21 oktober 1869, sida 3

A. och 8. församlingar antogoc gemensam lärare år 1847. Skolhuset byggdes 1852 i båda församlingarna. Dessa skolhus inneböllo: skolsal och sockenstugor på nedra botter, men endast ett vindsrum till bostad för läraren. I sockenstugurummen inhystes fattighjon, och i det skolhus, der läraren skulle bo — en qvinsperson, som dref litet handelsoch krogrörelse. Att under sådana förhållanden arbeta med gladt mod till välsignelse i skolan var icko gerna möjligt. Läraren tröttnade slutlizen och tog afsked. Ea ny lärare måste tillsättas och kom till platsen. Som denne var ungkarl, åtnöjde han sig till en början med vindsrummet till bostad och egnade sig ifrigt med obruten viljekraft åt skolans upparbetande, hvilket äfven af vederbörande erkändes. Efter omkring 4 års förlopp började läraren tänka på att sätta eget hushåll och ville derför ordna sig boningsrum på något bättre sätt. Detta mötte dock motstånd af många församlingsboar, men några blygdes att vägra en så billig begäran; hvarför åt läraren blef på kyrkostämma beviljadt att få bebo de rum, som förut varit begagnade till sockenstugor. Församlingens manliga del skålle nu b:gagna skolsalen till rvockenstuga och den qvialiga vindsrummet. Men nu fick läraren sjelf bekosta ommurning, tapetsering och målning i de rum han skulle bebo och dessutom köpa en stugbyggnad åt den. i skolhuset inhysta qvinspersonen. Så småsinnadt kunna kommuner handla mot dem, som hafva till uppgift att bilda det uppväxande slägtet till medborgare både i stat och kyrka! — Detta her i korta drag blifvit tecknadt för att visa, Huru vissa personer behaga tyda kungl. förordb. att förse skollärare med ijenlig bostad. Som förut avtydt är, har denne lärare att undervisa barnen i 2:ne församlingar, som tillsammans utgöra omkring 2 qvadratmils ytvidd med 112 i folkskolan inskrifne och skoleon bevistande barn. I hvar församling läses 4!3 månader årliger, deraf 122 månad i en aflägsen skolrote; till denna har läraren från sin bostad öfver 17 mil. Då läraren balfva skolåret måste vara borta från bostaden, biir uppehållet betydligt dyrare, är om han finge njuta detsamma med de sina i hemmet, oberäknadt mödan att tillryggalägga så lång väg ett par gånger i veckan. Det är visserligen icke alltid möjligt att förekomma lokala olägenheter; men voro det icke konseqvent, om lärare på dylika platser hade förmånsrätt till löneförhöjning något öfver minimum? — Eller borde icke arbetet måttas efter en menniskas förmåga? Man kunde svara oss: man gör väl icke mer än man förmår. Nåväl, men huru skall man på dylika ställen verkställa lagstiftningers fordringar både i afseende på undervisningsämnenas qventitet och undervisningens qvalitet? — Det sistnämnda bör man göra oca det andra icke låta. Men då någon af vederbörande, utan hänsyn till ett skoldistrikt3 vidd, barnens mängd och materieiens otill-äcklighet, fordrar, att man kan och bör göra allt som ianefattas i skolstadgan, cå är det väl icke förmätet, om man säger: Sgör mig det efter i vilkoren, så skall jag ock göra detsamma i annat — kanske. M. P.