Dagens Nyheter – 21 oktober 1869, sida 2

Ett hårdare slag skulle väl aldrig kunnat träffa den stackars modren. Hon upphäfde ett anskri och föll sanslös ned på kammarens stengolf. Smeden gick omkrivg med dystra, stirrande ögon. TIans smärta gaf sig tillkänna i ett häftigt anfall af vrede. lan anklagade klostersamfandet, såsom varande orsaken till hans dotters död. — Ja, sade han, de försekelser, som man pålagt henne, ha förstört hennes helsa. Hon har dött i brist på omvårdnad. — Nej, anklaga ingen för edert barns död, svarade honom den gamla läkare, som skött Helene under sjukdomen. Det onda, för hvilket eder dotter dukat under, har hon haft länge. Redan ung, har hon vid rågot tillfälle erhållit ett våldsamt slag för bröstet. Orsaken till hennes död är utan tvifvel att tillskrifva denna händelse. Vid denna för Durier så förkrossande underrättelse uppgaf äfven han ett doft anskri, och han3 kropp sjönk ihop, som om ett klippstyck träffat hans bufvud. Hans blick mötte Johannas, som, då hon återfick sansen, hade hört läkarens ord. Durier kunde icks se henne i ögonen. — Ah, jag fördömåe! utropade han. Och hastande ut ur kammaren, fortsatte han: — Jag har dödat min dotter, jag har dödat Helenet . .. — Stackars man, hviskade ea nunna, hass smärta har gjort honom vansinnig. — Hans dotter var en engel, återtog klosterföreståuderskan, hon skall bedja för honom. Johanna hade knäfallit och låg snyftande vid Helånes säng.