Dagens Nyheter – 21 oktober 1869, sida 1

Heldne hade varit sitt hems glädje, vårstrålarne som upplyst detsamma. Hennes bortresa qvarlemnade en tomhet, som intet kunde ersätta. Johanna hade blifvit allvarsam;hon smälog icke mer. Dyster till sinues, tänkte hon ofta för sig sjelf, under det hon arbetade: Hvad gör väl Helene i detta ögonblick? Tänker hon på oss måhända? Är hon lycklig? Ofta stannade hennes blick på den plats, der Heldne brukat sitta. Hon satt der då och stirrade på denna kära plats, ända tills tårarne hindrade henne från att fullkomligt urskilja föremålen. Flera gånger hade hon tyckt sig höra Helönes röst, ropande henne. Hon hade då svarat, liksom om den unga flickan varit i hennes närhet. Märkande att hon bedragit sig, suckade hon blott. De föremål, som tillhört Heidne och som den unga flickan OBRORLLAN ROR SG.