Dagens Nyheter – 20 oktober 1869, sida 1

Och hennes kinder blefvo ännu blekare änvanligt. — Ah, du ser väl, att du kände honom ändå, återtog Albin skrattande. Tvenne tårar frambröto ur den sköna jungfruns ögon. — Helene, mitt barn! utbrast Johanna förskräckt. — Ah, det är ingenting, återtog Helene med ett tvunget småleende på sina läppar. Hon aftorkade hastigt tårarne och vände sig derefter till sin far. — Du har sett herr Blondel; hvad har han sagt dig? frågade hon. — Att hans son önskar få dig till hustru, och för hans räkning begärde han din hand. — Och du har svarat? — Att jag ville tala med dig om saken. — Nåväl, besök då herr Blondel redan i morgon och säg honom, att jag icke... kan, icke vill gifta mig. — Att du icke kan, icke vill gifta dig? upprepade Albin, liksom om han hade svårt för att tro sina öron. — Ja, min älskade far. — Det är icke möjligt! Betänk dig åtminstone först, mitt barn. — Jag har redan fattat mitt beslut, pappa. — Men Carl Blondel passar dig, och jag tror, han skulle göra dig lycklig. — Jag tror det äfven. Carl är en god