Dagens Nyheter – 19 oktober 1869, sida 2

tyckte sig kunna få tillgift för sin lilla närgångenhet. — Helene tackade honom hjertligt och vårdade den lilla busken, som snart blef rabattens förnämnsta prydnad, med synnerlig omsorg. Bondsonen kom småningom i gunsten hos den gamla farmodren, hvilken också alltid vid hans besök bjöd honom snart komma åter. Carl lät minsann icke vänta på sig. Efter en kort tid gick sällan någon dag förbi, utan att han begagnade den väg, han banat sig genom häcken. En morgon märkte landtmannen — Carls fader — denna öppning och fattade lätt, hvem som hade gjort den. Han förstod då, hvarför hans son så ofta besökte trädgården. — Aha, min herr son, sade han till sig sjelf, nu är din passion för blommor lätt förklarlig, men det är hvarken levkojor, camelior eller tulpaner du älskar, det är rosor eller, rättare sagdt, blott en enda ros — Cercellas ros. — Hon är visserligen ännu bara barnet, tillade han fundersamt, men hon är förståndig, och hennes tillgifvenhet för farmodren är beundransvärd. Detta är ganska vackra saker. Nå, nå, min son, du har god smak. Skadar inte det. Och landtmannen gjorde helt fundersamt, med händerna på ryggen, en rund kring sin trädgård. — Han träffade der åter sin son. — Säg mig, Carl, yttrade han till honom, vet du hvem det är, som roat sig med att