Dagens Nyheter – 19 oktober 1869, sida 2

ännu mera glänsande än den blomma, hvars nämn hon af folket i byn bar. Efter en kort sjukdom dog smedens fader. Gammal och orkeslös, som han var, var detta slag visserligen icke oväntadt; icke desto mindre smärtade det Durier djupt. Hans moder, gammal till åren äfven hon, var alltså ensam i sin stuga. Johanna kunde dagligen, det är sannt, besöka henne under en eller ett par timmar, men den öfriga delen af dagen måste man lemna den gamla gumman, hvars dåliga helsa fordrade ständiga omegorger, åt sig sjelf. Heldne bad derför sina föräldrar att få flytta till sin gamla farmoder. I början hade visserligen både Durier och Johanna sina om Och men att framställa, men Heldne framlade å sin sida så giltiga skäl, att allt bestämdes efter hennes önskan. Den gamla gumman fällde glädjetårar, då man underrättade henne om att Helåne skulle komma att bo hos henne. k — År det du, Albin, som fått denna förträffliga tanke? frågade hon. — Sanningen att säga, nej, min mor. Det är flickan, som så velat. -— Kom, min Helene, kom, återtog den gamla, på det jag må få omfamna dig... Men nej, jag vill icke begagna mig af din välvilja. Du skulle stänga dig inne här med den åldriga... Jag skall snart dö...