genomtränga häcken, som skiljer gumman Duriers trädgård från min? Den unge mannen rodnade ända upp till hårfästet. — Du svarar icke, återtog landtmannen. — Jag tror icke, svarade ynglingen, att skadan är så stor; men skulle du tycka så, är icke brottslingen långt borta, det är jag som ... — Ja, jag visste det, ty jag har bland de vackra blommorna i enkans trädgård märkt en blomma, som dock öfverstrålar alla de andra, jag menar Heldne, skämtade fadren, väl ihågkommande sin egen ungom. Carl. nedslog ögonen. — Är det icke hon, som varit dragningskraften? fortsatte fadren. — Jo, min far, och om du icke lägger hinder i vägen ... — Skall Helene en gång bli mina hustru. oo Mitt samtycke har du, min son, och jag hoppas och tror, att smeden ej skall neka dig sin flicka, ty något bättre parti åt henne kan han väl näppeligen få här i byn. — Tack, min far! Hvad du gör mig lycklig! — Heldne är ingen ficka att försmå, fortsatte landtmannen, utan att höra sin sons ord; hennes far är en dugtig arbetare, som förtjenar en stor dagspenning och säkert