Albin glömde icke löftet, som han gifvit sin hustru, och som ett ögonblick af förtvilan hade afpressat honom. Han upphörde icke allenast att besöka värdshuset, utan han drog sig äfven så småningom från sina s. k. vänner. Derigenom att han icke förslösade något af sin arbetstid, blefvo hans inkomster bättre. — Sorgerna hade föråldrat och förbleknat den stackars hustrun, lyckan återgaf henne nu till en del hennes ungdom, och med helsan återuppblomstrade äfven i sin mån hennes fordna skönhet. Smedens hus, förr så tyst och sorgset, såg nu åter gladt och vänligt ut, och Johanna brukade ofta med ett småleende på CEROELLAS ROS 4.