Dagens Nyheter – 18 oktober 1869, sida 2

— Jaså, din krona, återtog smeden försmädligt. Och allt emellanåt betraktande sin hustru, började han krama blommorna mellan sina grofva händer. Johannas ansigtsuttryck var härvid en förolämpad moders. Hon gick närmare sin man och ryckte kronan från honom. — Du är icke värdig att vidröra denna! utropade hon. — Jag har måhända befläckat den, röt smeden, blek af vrede; nåväl, elden renar. Och i detsamma bemäktigade han sig ånyo kronan och kastade den derefter i den flammande elden. Efter ett ögonblick var den förtärd. — Olycklige! klagade den stackars modren. Helene grät heta tårar. — Tig, Johanna, tig! skrek smeden, intagande en hotande ställning. Hans ansigte hade plötsligen antagit ett uttryck af frånstötande grymhet. Men Johanna, förbittrad och drifven till det yttersta genom sin mans öfverilade handling, rätade på sig; hon blef majestätisk i sin harm. — Nej, jag skall icke tiga! ropade hon med styrka; jag har länge nog lidit och i hemlighet fällt mina tårar. Då mitt hjerta känner sig förkrossadt, och det gör det nu, utbrister det i ett skri af smärta, Makan