Dagens Nyheter – 16 oktober 1869, sida 1

ville icke, att hennes dotter skulle blifva ögonvittne till denna sorgliga syn. Hon uppmanade henne derför ånyo att gå upp på sin kammare. Helene ämnade äfven efterkomma mor drens önskan, då i detsamma tunga och ojemna steg hördes på gatan. — Det är min far. . — Ja, det är han. Lemna mig, Helene! — Mamma, han har icxe omfamnat mig på så länge, och föröfrigt vill jag sjelf bedja om de penningar, du snart behöfver för min räkning. , — Han skall icke höra på dig, Heltne; han skall endast blifva missnöjd öfver att du vakar så sent. Jag ber dig, gå! Johanna hade icke väl sagt detta, förrän dörren häftigt öppnades, och smeden inträdde. Han stannade ett ögonblick på tröskeln och såg sig omkring, såsom om han icke vetat hvar han var. Slutligen inträdde han med utsträckta händer och vacklande gång. Johanna betraktade honom darrande och med mildt medlidande. Hvad Helöne angick, stod hon som fallen från skvarne — öfverraskad och förstummad. — Aha, man har icke lagt sig här än, sade Durier med en rå ton. — Jag har väntat på dig, svarade Johanna. i — Jag vill icke, att man väntar på mig. Jag eger väl rätt att inträda här, när det CERCELLAS RBROga BB: