Dagens Nyheter – 15 oktober 1869, sida 2

dom veckor, då han kunde återgå till sitt förra ordentliga lefnadssätt. Det lilla huset antog då alltid ett festligt utseende. Ack, hvad skulle icke Johanna hafva velat gifva för att återkalla honom till sina pligter, återföra honom till hemmet eller för att se honom Jugn, glad och lycklig, såsom under den första tiden af deras äktenskap! Men ack, hon kände alltför väl sin vanmakt. I sitt bekymmer kunde hon blott sörja och bedja Gud, att den stund icke skulle vara alltför aflägsen, då han, unsder blygsel för sig sjelf, skulle afstå från och ångra sitt utsväfvande lefnadssätt. Johanna hade varit vacker, man kan nästan säga en skönhet. Hennes sorger och ett ansträngsnde arbete — ty. hon fick ju ensam fylla husets behof — hade icke helt och hållet utplånat de: fina dragen. Hennes ännu behagliga ansigte hade visserligen förlorat den ungdomliga, purpurfärgade friskheten, men man kunde dock ce, hurudan hon varit. Alitjemt arbetande, lyssnade Johanna till minsta buller utanför, men blott vakthundarnes morrande och vindens tjutande kring husknutarne störde den graflika tystnaden. En regnskur började nu äfven smattra mot fönsterratorna. En tår, länge återhållen, sökte sig väg utför Johannas kind och föll brännhet ned på hennes hand. Ilon höjde ögonen, och hen