Dagens Nyheter – 15 oktober 1869, sida 2

nes sorgsna, men ömma blickar stannade på den unga flickan, som några steg från henne låg bedjande på sina knän. Hon betraktade henne en stund med en moders kärleksfulla blickar; derefter sade hon: — Hslene, det är sent för dig att sitta uppe längre. Du får lof att gå och lägga dig. Barnet reste sig, tog en pall och satte sig vid sin moders knän. — Jag försäkrar dig, mamma, att jag icke är sömnig alls. Föröfrigt är det icke så Seut, som du tror, och jag är så lycklig, då jag får vara tillsammans med dig. — Utan tvifvel, men ju g vill icke att du skall blifva stuk. Vid din ålder behöfver man sofva mycket. — Tillåt mig få stanna ännu en stund, manuna. Ensam skall du måhända leds. — Barn, svarade den rörda moären, ömt seende på sia dotter, jag är aldrig ensam. Min tenke följer alltid dis. Frånvarande eller närverande, ser jag dig ständigt . .. såsom jag ser dig nu, med händeroa hvilande på mina knän, ögonen vända mot mig och med ett småleende på dina läppar. — Låt mig altså stanna, lå mig beundra dis, mamma, låt mig älska dig! -— utropale barnsligt den kärleksrika dottien. — Du vill således blifva qvar? Ja, om det icke gör dig wltför ledsen. Åhnej, nej aldrig!