Dagens Nyheter – 14 oktober 1869, sida 2

syntes icke glad öfver mitt besök, men lade likväl från sig pennan och kastade ett rent pappersark öfver det, hvarpå hon skrifvit. Detta skedde likväl icke nog hastigt, ty mina falkögon hade uppfångat namnet Erik såsom början af brefvet; således äfven han, tänkte jag. Hvad jag sade, hör icke hit; jag gjorde allt för att förmå henne föreslå en badresa, men Marianne var icke den, som gaf vika i det första. Hon sökte först med sitt intagande skämt och sin väl spelade uppriktighet afväpna mig. Jag anförde då min kunskap om den lilla kärleksperioden i hennes första ungdom, då Carl var hennes hjertas älskling, och sade att, om hon ej lydde mitt råd, var jag sinnad berätta allt för hennes man. Marianne svarade attjag gerna kunde göra det, om jag fann ett nöje i att missbruka Carls förtroende; hon för sin del lät det icke inverka på sina handlingar. Jag sträckte då ut handen och framdrog det papper, på hvilket hon skrifvit, sägande: — Nåväl, Marianne, antingen reser du eller ock gifver jag Filip detta. Marianne bleknade. Hon var slagen och lofvade att föreslå en badresa. Jag stoppade det ofullbordade brefvet i min brösticka, förklarande, att jag icke ämmade läsa, men väl gömma det. Efter detta samtal gjorde jag en prome