Dagens Nyheter – 13 oktober 1869, sida 2

— 355 — Hvad helst Malmberg eljest bedt mig om, hade jag med nöje åtagit mig, men det var en röst, som hviskade inom mig, att ingen lycka var för honom att vinna af en så dåraktig förening. Jag sadedetta, men jag ordade förgäfves. Slutet blef,, att han förmådde mig lofva att tala vid Marianne. Jag skulle icke fria för honom, blott höra mig före, om hon kunde tänka sig in i möjligheten att blifva hans hustru, och huru detta skulle behaga henne. På eftermiddagen gick jag till F:s och fann Marianne ensam hemma. Hon utropade, då hon fick se mig: — Är det ni, och jag, som trodde, att det var min egen farbror. — Hvem är då din egen farbror, kära Marianne? frågade jag. h, det vet ni ganska väl, och jag behöfver icke säga hans namn; men jag kan deremot anförtro er, att jag är mycket ledsen öfver att han icke kom. Hon lade hufvudet åt sidan och såg på mig med sina farliga ögon, tilläggande: — Nu vet jag, att han icke bryr sig om mig, eljest hade han icke gått från mig i går, så som han gjorde, och icke uteblifvit i dag. Jag vill icke heller bry mig om honom, utan bara om er, elake farbror Gunnar. Hon hade med sina ord kastat öfverända allt hvad mitt förnuft hade mot detta orim