Nå väl, hr redaktör, kanhända vill ni höra litet om marknaden, som i dessa dagar försiggått här? Jag ber då att först af allt få säga er att jag anser marknadsväserdet i allmänhet smaka något ar föråldradt och icke tidsenligt. Utvidgade kommunikationer och lättad samfärdsel hafva äfven borttagit mycket af marknaderzsas fordna vigt och komma väl slutligen att alldeles uttränga dem. Det är nästan omöjligt, hr redaktör, att se något vidrigare än de scerer, som marknaderna i allmänhet bjuda på. Sällan eller aldrig skådas väl den råhet, som finnes qvar hos en del af allmoger, i afskyvärdare former, än vid dessa tillfällen. Oaktadt detta är jag dock säker på, hr redaktör, att marknaderna, när de en gång komma att icke finnas, skola, helst af personer, som icke sett dem, saknas såsom något mycket romantiskt och poetiskt, som vår prosaiska tid ej unnat dess tillvaro. Jag tycker dock, att de i det hela taget afspegla lifvetz prosa från en mycket ful sida. Men se, tiden bar den märkvärdiga egenskapen att öfver mycket, som icke längre finnes till, breda ut en slöja, genom hvilken inbillningen låter oss ee endast skönhet och poesi. Lyfta vi på slöjan, finna vi dock något helt annat. Nekas kan likvisst icke, att dessa marknader erbjuda ett rätt brokigt folklif och många burleska scener. Här en italienare, som grinar i kapp med en ful markatta, under det midt emot honom tvänne stackars blinda käriogar utföra en duett, som borde kunna förmå stenarne att skrika af smärta. Såsom en tertius interveniens sjunger ett stycke från dem en blind person af det ardra könet Harald och Skön Ingeborg så, som ännu ingen före bonom utfört den. Tyska judar och svenska hästskojare, Upsalapolisen, som icke gör någon nytta, fulla bönder, emut:iga barnungar, positivspelare med mördaren Tim Todes hiskliga biografi, som zskedde sommaren 1867, spruckna qvinnoröster, skrik, vrål, skoj, skrål — se der fmarknadspoesien, herr redaktör! Men ni tycker troligen, att jag talat nog om marknaderna. Revenons å nos moutons. Moutons, säger ni, — här är ju icke fråga om sådana? Er ödmjuke causeur menar kär med moutons helt simpelt Upsalastudenterna. Ty att de i dessa dagar gjorts till bockar, nemligen syndabockar för herrar korrespondenters förhastade och till en del falska uppgifter, kan ingen, åtminstone här i Upsala, föraeka. Ioga oroligheter från studenternas sida, inga handgripligheter mot rector magnificos — men väl litet nattskoj. Betänk dock, herr redaktör, och bed Stockholmsborna i allmänhet betärka, staden Upsalas inskränkta område, studenternas antal, tillfället m.m., och I skolen mildare bedöma oss. Tiden bortfilar hvarje dag något af återstoden af dena fordna råheten och den fordna poesien. En mängd missförhållarden finnas här, hvilka borde afhjelpas och hvilka säkerligen komma ert försvinna. Men äfven här finnas elementer, hvilka, då tiden icke tillåter kräftgången, åtminstone göra allt för stillaståendet. —M, —N.