genting annat än uppfylla en pligt, då vi utsäga vår mening att han städse burit högt upplysningens ban6r, att han ådagalagt ett mannamod som få, en högsinthet som ingen publicist öfverträffat. För sin öfvertygelse har han aldrig tvekat att göra äfven de största uppoffringar, och småaktigheten, krokvägarne ha icke ens funnits till för honom. Bland det som han uträttat står främst hans andel i representationsförändringens genomirifvande. Om han än icke kom att taga initiativet till den reformen, så var han dock den som först organiserade agitationen för densamma; och alla som från början tagit någon väsentlig del inu gällande riksdagsordnings tillkomst skola mutan tvifvel med oss bära vittne derom, att den sammankomst, hvartill hr Sohlman inbjöd ett antal politiska personer på hotell de Sudäde för i det närmaste 9 år sedan och i hz7ars öfverläggningar han sjelf tog en mycket framstående del, gaf uppslaget till den rörelse, som åvägabragte besluten i december 1863. Det var ock hr Sohlmans energiska uppträdande, som nedslog den för reformen vådliga diversionen af hr W. F. Dalman samt många grå och tveksamme, hvilken under någon til bragte reformens framgång i den största fara. Ensamt denna förtjenst hos hr Sohlman berättigar honom till en af de främsta platserna i publicitetens annaler och i samtidens häfder. Religionsfriheten och den högre kulturen ha städse egt en nitisk förkämpe i den man, åt hvilken vi härmed velat bringa gärden af en högaktning, som icke blifvit förminskad deraf, att vi rörande en och annan fråga varit af annan mening än hr Sohlman i afseende på medien och tidpunkten. Hr Sohlmans efterträdare har hittills alltför litet gjort sina politiska åsigter kända, för att man skulle kunna göra sig någon säker föreställning om Aftonbladets blifvande hållning. Dock tro sig de frisinnade i detta hänseende hafva anledning att hoppas det bästa. Det är att förmoda, att hr Dufva sjelf skall i det i afton Utkommande numret af bladet uttala sina åsigter — afgifva sitt program.