Dagens Nyheter – 11 oktober 1869, sida 1

lade brefvet, hvilket han utan vidare omsvep uppläste. Mariannes ansigte förändrades. Det sorglösa och öfvermodiga försvann och efterträddes af ett sorgset och nedslaget uttryck. Hon reste sig och gick fram till Gunnar samt kastade en blick på brefvet för att öfvertyga sig, att der verkligen var den aflidne mannens stil. Derefter sjönk hon ned på soffan och gömde ansigtet i händerna. Utan att låta afbryta sig, fortsatte Gunnar den långa skrifvelsen till slut. — Hvilket bittert ögonblick! mumlade Marianne. Farbror har tillfogat mig den största smärta, jag kunde erfara. Min stolthet och min glädje ha innefattats i den öfvertygelsen att jag gjorde Philip lycklig, att han njöt af en oblandad sällhet vid min sida, och nu... — Erfar du att han icke var bedragen på dig, afbröt henne Gunnar. Vill du att hans barn fortfarande skola anse dig ha varit den bästa bland hustrur och honom den lyckligaste bland äkta män? Det vill jag, utropade Marianne, och ni hade bort låta mig sjelf behålla den öfvertygelsen. Honom, den ädlaste bland män, var jag verkligt tillgifven, och jag skall bittert begråta, att han icke insåg, det jag jemte åtrån efter hyllning i mitt bröst gömde den innerligaste vänskap för honom. — Du kan ej gifva den döde tillbaka DE GIFTA, BERÄTTELSE af ZAMOR. 438.