då jag nu säger, att du beljugit Nanny och att det är Marianne, som han håller kär. Ludvig gapskrattade. — Skratta du, fortfor Ester, men säkert är att jag nu talar sanning. Brefvet, som du på något besynnerligt sätt undansnillat och gifvit min far, var icke till Nanny, utan till Marianne. Ah, nu ser jag klart i hela denna afskyvärda intrig! — Förmodligen är det Nanny, som gjort dig så der klarseende, sade Ludvig. Ester svarade icke, utan höll honom stilla och pekade på en gång i parken, som krökte sig nedåt en sluttning. Marianne promenerade der, stödd på Eriks arm. De samtalade lifligt. — Jag måste veta, hvad de säga, mumlade Ester och tryckte händerna mot bröstet. Jag måste ha visshet, om han bedrager mig. De gå till templet. Kom, vi taga denna väg! Ludvig följde henne, icke derför, att han trodde på hvad hon sade, utan derför, att han lydde en instinkt, som uppmanade honom att icke lemna Ester ur sigte. — Kom uppför sluttningen, hviskade Ester, och gå tyst. Templet blef synligt. Erik och Marianne sutto der. Den förre lutade sig framåt och ritade med käppen i golfvet. Marianne talade, men afståndet hindrade